Schackelina

Oro är missbrukad fantasi är ord som jag tycker om. Jag kämpar mycket med att hantera mina tankar i form av spöken och att träna på att hantera dem. Har blivit mycket bättre.

Samtidigt gäller det att hitta balansen då jag kan känna mig när saker är fel och förra  helgen när vi åkte till schackäventyret i Coin blev både jag och min sambo ordentligt uppskrämda.

Jag hade bokat ett rum på privat boende i form av pensionat. Vi hade en väldigt trevlig mailväxling och fina recensioner på Booking.com. Det jag inte förväntat mig var att det var två medelålders ganska bohemiska män som tog emot oss. Vi trodde först de var ett par men det visade sig vara far och son. De rafsade bland sina papper ganska valhänt i en ateljé som även fungerade som reception. Den ena mannen var konstnär och hela huset pryddes av hans tavlor. En del neutrala andra mer svårtolkade med människor i form av hästhuvuden. Jag fick en obehaglig känsla men ville inte säga något till A och jag tänkte vi ska bara vara där en natt.

När vi var på väg dit efter schackturnerngen sprang det en svart katt över vägen. Usch, vilket ytterligare spädde på mitt nervösa sinne. När vi kom in i huset kände jag hur jag kollade misstänksamt på alla dessa tavlor. Konst eller galenskap.. ?  Dörren gick inte att låsa utifrån och inifrån bara med en liten hasp. A sade inget men satte en stol framför dörren. Jag förstod varför men hade ingen lust att fråga varför då jag inte ville att vi skulle skrämma upp varandra.

Det blev en lång natt då jag lyssnade på varje ljud i hela huset. Jag försökte att med förnuftet hantera min rädsla men inte så lätt och jag tänkte på alla filmer jag sett om psykopater till pensionatsägare. Jag ångrade att jag inte sagt att vi hade goda vänner som skulle hämta oss nästa dag och mina tankar började helt havera förnuftsmässigt. Tills sist somnade jag av ren utmattning.. Behöver jag säga hur lycklig jag var när det blev morgon igen..

Vi gav oss iväg från pensionatet och tänkte gå in till centrala Coin men det gick inte att ta sig utan bil. Då föreslog A att vi skulle lifta och jag kände hur hela mitt jag slog bakut. Här har vi precis undkommit - även bara i vår fantasi - två pensionatsägares ondskefulla klor.. Ska vi då sätta oss i en bil där kanske en psykopat till mördare huserar.. Jag fick dock ordning på mina tankar och vi gjorde flera försök men ingen bil stannade. Precis som jag frågade A skulle vi ju inte heller ta upp några liftare och tyvärr är det så i vårt moderna tidevarv. Tillit saknas och man måste vara försiktig.

Efter ett tag när vi höll på att ge upp stannade en bil och en ensam man erbjöd oss skjuts. Jag var rädd när jag satt i baksätet att han skulle köra iväg någonstans med oss men detta var en helt normal vanlig hjälpsam man. Heder åt sådana människor !

Viktigt också att framhålla att pensionatsägarna också var normala och trevliga men lite bohemiska. Av någon anledning satte de igång vår fantasi. A och jag har pratat om det efteråt och skrattat gott åt det men vi var verkligen rädda och illa till mods.

Ibland är vi själva vår egen största fiende i form av våra tankar!